Långfredagen är väl egentligen tänkt att vara en dag att reflektera över liv och död och offer och synd, men jag misslyckades ganska brutalt med det. När jag dansade till kyrkan inför körens rep var jag helt olovligt glad, och än värre blev det när jag till absolut allas förvåning upptäckte att jag var först på plats! Jag har ett uttryck, som beskriver min förmåga att komma i tid - jag föddes tre veckor sent, och har aldrig kommit i tid sedan dess. Resten av kören kom så småningom dit, och jag försökte lägga band på mitt stora leende. Vi sjöng upp, och efter att ha dragit igenom Immortal Bach tre gånger var till och med jag i rätt stämning. När den svartklädda, sobra gudstjänsten började stod jag så med rätt ansiktsuttryck, och lyckades under hela timmen dölja glädjen över att kören sjöng sitt finaste på väldigt länge. Långfredagssånger är så otroligt vackra, och vi klingade fantastiskt till O Bone Jesu, Se Guds Lamm, och Immortal Bach. Jag bad Henrik spela in det på sin mobil, vilket han gjorde, så det går att lyssna på här (kvalitén är inte toppen, men för att ge en idé). När vi tågat ut kunde jag inte hålla mig längre, och hoppade glatt till och utbrast ett viskade "Vad roligt det var! Så bra det gick! Woho!" - inte alls vidare passande på Långfredagen, kanske... Men å andra sidan, det bästa sättet att respektera döden är väl att fira livet?
Efteråt väntade lunch nere i salen, en fantastiskt god grönsakssoppa, och det serverades vin till. Jag satt och pratade gemytligt med mina körvänner. Plötsligt, i en paus i konversationen, tittar en av dem på mig och utbrister högt "Vad roligt det är att se dig le igen! Du riktigt strålar, det måste ju bara uppmärksammas!" Vi kunde konstatera att jag nu är helt återställd efter hjärnskakningen, vars post-huvudvärk fann mig vid ett ganska lågt humör en längre tid. Den kommentaren gjorde min dag lite grann.
 |
| Sonnys grönsakssoppa smakade toppen efter all körsång |
 |
| Tog vägen runt Baker street till tuben |
På kvällen åkte jag en kort sväng med tåget, för att möta upp och gå på middag med MINA FÖRÄLDRAR. Woooo! Har längtat halvt ihjäl mig till att de ska komma hit, så det var fantastiskt att se och krama om dem igen. Vi hittade en italiensk restaurang och umgicks resten av kvällen, och det var alldeles, alldeles underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar