Legender kring Midnatt

17 Juni 2014 

 Helt enkelt för att det här är ett inlägg i sig.

Efter vår något misslyckade dag åkte vi hem med bussen, myste ihop det i soffan, beställde pizza, och tittade på film. Klockan var ungefär kvart i midnatt (även om vädret fortfarande sade tre på eftermiddagen, då det aldrig blir mörkt på Island!) när vi drog på oss varsin jacka, och gick iväg så att Tuva kunde visa oss sin allra sista guldklimp. Kanske till och med den bästa.

På vägen genom en planterad skog (eftersom inga träd självmant växer på Island i större grupp) stötte vi på någon som de flesta inte har turen att träffa. I våra korta liv har vi mött någon väldigt lång - världens kanske längsta daggmask, 3 dm lång, som majestätiskt slingrade sig fram på den våta jorden. Vi stannade vördnadsfullt inför den, och tackade att vi varit så lyckosamma att vi fått se honom henne HEN. Daggmaskar är ju onekligen hen, då de är tvåkönade, och det här, insåg vi, var ingen mindre än den fantastiske Urhen. Urhen bevärdigade oss inte med mycket uppmärksamhet, naturligtvis upptagen med mycket större och viktigare saker, och fortsatte sin slingring upp för en kulle. Efter att ha sagt ett passande adjö, som anstår en när man möter en sådan varelse, fortsatte vi genom den regngröna skogen.

Skåda den otrolige Urhen

Tuvas smultronställe var ett vattenfall, som ligger mer eller mindre i stan, som ingen islänning tycker är särskilt speciellt. Hallå, det är Island, de har gejsrar och vulkaner och varma källor, vad är ett vattenfall i jämförelse? Helt underbart, är svaret förstås. Tuva hade sagt "vattenfall" till oss innan, men trots det var jag inte beredd på vilken naturlig skönhet som skulle komma att möta oss när vi kom dit. Stora klippor med många små rännilar vatten, en större å, och allting kantades av de landstypiska lila lupinerna. Det var fantastiskt vackert, och jag berömde friskheten, stillheten, vattenbruset, och skönheten i många andäktiga meningar. Direkt efteråt avbröt jag mig dock för att klaga på de lerfläckar jag råkat få på mina skor. För att låna Johannas utbristande: "Hur tusan kan du gå från hög-på-livet friluftsmänniska till snofsig klädsnobb som hatar smuts på mindre än en sekund?!" Svaret är simpelt. Det är sådan jag är.

På vägen hem genom skogen mötte vi en ensam nazgûl, som efter förlusten vid Saurons sida vandrat århundradena ensam, bittert fast med sin ring, men utan följare, order, översittare, eller ens farliga flygande varelser att rida på. Så mycket denna ande, trots allt förankrad vid något slags liv, måste ha sett under sina långa år här, sett Midgårds många åldrar sakta skifta till det som vi idag känner som världen, och denna ringvåldnad har sökt efter någonstans att ta vägen, något slags syfte med sin hopplösa existens. Han har till slut tagit sig till Island, vilket har något av ironisk filosofi över sig, då han en gång, för mycket länge sedan, var en konung, nu vandrar genom landet som aldrig haft monarki... Jag har lite för stor fantasi ibland (i själva verket var det en ensam snubbe som luktade fruktansvärt starkt av någon slags hasch. Jag vet inte vad han gjorde ute i skogen vid midnatt. Kanske kände han sig lika ensam som min fiktiva nazgûl).

De tre vännerna och Jessie tog sig i alla fall hem och stöp i säng, för att fyra timmar senare gå upp och vinka av tre av dem till planet. Att se Tuvas vattenfall var en ganska toppen avslutning på en lika briljant resa.