"You are... An Iron Man"

15 augusti 2015

Hela familjen spenderade dagen i Kalmar, vissa av oss (mamma och pappa) var där väldigt tidigt eftersom vissa av oss (pappa) är galna, motiverade, och inspirerande nog att genomföra tävlingen Iron Man. Vissa av oss (Jonathan och jag) tog sovmorgon och åkte in med tåget tidigt på förmiddagen. När vi väl kom dit hade pappa redan hunnit simma de 3,86 kilometerna, och var inne på den 180,2 km långa cyklingen som följer.

Jonte och jag lyckades hitta mamma i vimlet, och efter fika på Espresso House, där jag blev totalsåld på deras helt underbara espresso frapino, gick vi till vändpunkten för cyklingen, och hejade. Jag tjoar alltid som en galning, med inställningen att man som publik har en skyldighet att överföra sin energi till atleterna som ska jobba så många timmar. Med andra ord stod jag och skuttade, dansade, viftade med armarna, skrek uppmuntrande ord, och gjorde tummen upp, och uppförde mig som en annan överentusiastisk galning. Jag skämde tydligen ut min bror, som valde att stå några meter bort från mig... Men för mig handlar det verkligen inte om publiken, publiken är där för att vara support och stöd och uppmuntran till deltagarna. Och vad gör det om någon tycker att jag är en stor fåntratt? Jag kommer knappast att träffa den människan igen, och atleterna log glatt när de svischade förbi. När pappa kom kunde jag inte låta bli att hoppa upp och ner som om jag försökte undvika att landa på ett lavafyllt golv. Det var jättetacksamt att se honom, pigg och fräsch, och i gott tempo. Vädret var alldeles för publikvänligt, och jag hade oroat mig att han skulle må illa under den varma solen. Min far är en hurtbulle i särklass, och jag oroar mig alltid när han är ute och flänger, och blir aldrig lugn förrän han kommer tillbaka och säger att allt gick bra. Det är svårt att förstå vilka extrema distanser han tar sig an, framför allt för en sådan som jag, som hamnar mycket längre åt soffpotatis-hållet på aktivitetsspektrumet.

Vi hejade vidare en god stund, sedan tog vi en plats på en gräsplätt och njöt lite av solskenet och det fina vädret, av den glada stämningen och varandras sällskap. Jag underhöll mig genom att titta på de många söta bebisar som satt runt om på andras picknickfiltar, och fnissade ömt åt deras förundrade miner. Jag lider inte lika mycket av bebisabstinens den här gången jag flyttade från London som första, men symptomen finns där.

Kvällen fann oss på läktaren, där vi klappade så hårt i händerna att de blev röda och ömma, när en efter en av deltagarna avslutade sitt triathlonlopp med maratonlöpningen, 42 195 meter. Varenda en av de som springer över mållinjen får individuellt höra av kommentatorerna att "You are an Iron Man", fast den svenske kommentatorn har för vana att säga den med en liten paus, "You are... An Iron Man." Atmosfären vid läktarna är så varm och öppen att man blir alldeles glad, och man känner så stor respekt för alla som klarat av utmaningen som är den här tävlingen. Leendet lämnar aldrig ens läppar, och det är en fantastisk sak att vara med om, även som supporter. När pappa kom inspringande, tillsammans med en annan kille ur Kalmars löparklubb, steg hejarropen vid igenkännandet av de gula dräkterna, och du behöver inte ens fråga - naturligtvis fick jag fnatt. När vi kom runt till inhägnaden där de som gått i mål stannar till för att dricka och äta frukt, möttes vi av min far, glad och alert, vid gott mod, fräsch och pigg. ??????? Hur är det ens möjligt? Första gången han genomför Iron Man, och det ser lätt ut? Han är helt klart galen, men på ett fullständigt positivt och imponerande vis. Grattis till ett väl utfört lopp, pappa.