Idag gjorde jag någonting som jag inte trodde att jag skulle ha möjlighet att göra. Jag åkte och tittade på Josie Rourkes uppsättning av Coriolanus från Donmar Warehouse. Dock inte i London...
Den trettionde januari spelades pjäsen in och sändes live till flera biografer i olika delar av världen, och den inspelade versionen visades ikväll på bio Roy i Göteborg. Åkte jag tre timmars tåg till Göteborg för att se en Shakespeare-pjäs på bio? Oh ja! Jag är oerhört imponerad av Shakespeare, och efter ikväll har jag dessutom kunnat lägga till Coriolanus på min lista över personliga Billy-favoriter (som annars består av Much Ado About Nothing och A Midsummer Night's Dream). Men innan själva föreställningen började mötte jag upp med Rebbi och Caroline, och åtnjöt en mysig middag på en fransk liten restaurang i deras sällskap. Sedan gick vi till Roy, och var naturligtvis väldigt förväntansfulla innan det började:
 |
| En puss från Tea till Rebbi |
 | |
| Som återgäldades med en tunga... Uschlig kärek, typ! |
Som sagt, jag älskar att se Shakespeares verk, oavsett form. Jag har sett hans pjäser i form av film, teater, opera, och balett, och har även läst ett par av dem. Jag föredrar dock att se dem framföras, hans ord måste i min mening upplevas visuellt för att man riktigt ska kunna ta till sig dem och verkligen förstå hur ofattbart vackra de är. Så, jag slutade andas i vanlig ordning när föreställningen började, och tittade med stort engagemang. Jag vet inte hur mycket av storyn och karaktärerna som kommer från faktiska Billy, och hur mycket han har adapterat från tidigare versioner av legenden, men jag var extremt imponerad. Att händelserna utspelade sig i ett tidigt Rom genomsyrade pjäsen och karaktärerna, och framgick på ett suggestivt sätt genom dem, och jag fascinerades av hur fort jag förstod alla karaktärer, och deras motiv och personlighet. Coriolanus är med andra ord extremt snyggt skriven. Men inte bara det. Den här versionen var något kolossalt intelligent framförd, på en minimalistiskt dekorerad scen utan stora kulisser, med skådespelarna i fokus - något som jag personligen älskar, en av anledningarna till att Les Mis är en av mina favoritmusikaler - och tillsammans med musiken och ljussättningen gav det en otrolig känsla. Jag är extremt imponerad av Josie Rourke för regin.
Sedan går det naturligtvis inte att skriva ett inlägg om en pjäs utan att nämna skådespelarna, och liksom med allt annat kommer jag bara att ösa lovord över deras insats. Alla skådespelarna i truppen var suveräna. Vad som imponerade mig hos dem allihopa var hur naturligt det Shakespeareiska språket kom för dem, det kändes inte krystat en enda gång, och var tack vare det inte heller svårt att förstå sig på. Nu är väl jag något mer van vid hans verk än vad många andra är kanske, men jag uppfattade och uppskattade de många skämt och kritiska repliker som utbyttes på scenen. Huvudrollen görs av en av mina favoritskådespelare, sådan inte bara för att han är den vackraste mannen jag någonsin sett (faktiskt), men också för att han är en ofantligt begåvad skådespelare, Tom Hiddleston. Jag tvivlar på att han gjorde någon besviken som Caius Martius Coriolanus, jag var i alla fall allmänt trollbunden, med den ständigt spända passion som den här mycket arge och integritetsfulle karaktären bär med sig. En annan av mina personliga favoriter, Mark Gatiss, gjorde en helt underbar Menenius, och jag var även extra imponerad av Birgitte Hjort Sørensen, Hadley Fraser, Rochenda Sandall, Mark Stanley, och Alfred Enoch, men hela ensemblen var i mitt tycke fantastisk. Just rollen Coriolanus råkade även hamna på min lista över drömroller, för även om den kräver extremt mycket sinnesnärvaro och mental kapacitet, förutom den självklara fysiska övningen, tror jag att den är väldigt givande. Så om någon tänker göra en version till av den här pjäsen och inte har något emot en kvinnlig skådespelerska för huvudrollen, kontakta mig, okej?
Efter denna underbara upplevelse sade Rebbus och jag hejdå till Carolinius, och svängde inom McDonalds för glass på vägen hem. Jag vill passa på att ge ett officiellt tack till människan som kom på live teater-sändningar, och till mina vänner som började prata om att gå och se Coriolanus när jag var i närheten, för det här var verkligen någonting jag absolut inte ville missa (jag försökte få biljetter till den när jag faktiskt bodde i London, men då var den redan slutsåld), och tipsa alla som har orkat läsa igenom hela min kärleksförklaring till den här uppsättningen att när helst du har chansen, gå och se Shakespeare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar