Jag glömde berätta om slutet av sjukhusbesöket i det inlägget: Innan jag fick tillåtelse att gå skulle läkaren "dra blod". Jag förklarade att ambulanspersonalen redan gjort det, två gånger. Men nej, att dra blod var inte samma sak som ett stick i fingret, fick jag veta då. Stick i fingret är jag van vid, det har jag gjort oräkneliga gånger. Men att dra blod... Det var en helt annan historia. Hon monterade in slangar i armen på mig, som inte nog med att det gjorde ont, skulle hänga kvar där en stund. Till saken hör att jag naturligtvis har svårt för skador och blod även av allra minsta slaget (jag kan seriöst bli yr av att se en nagelrispa, Årets Mes, jag vet), så jag svimmade förstås igen. Vilken tur i ordningen det var den natten har jag glömt. Jacob skällde snällt på mig att inte titta på slangarna i armen utan fokusera på honom, men som den nyfikna dumstrut jag är var jag ju också fascinerad av blodsutgjutelsen, så jag kunde inte helt hålla mig från att kika lite. Jag fick prompt lägga mig ner för att inte svimma en gång till.
Det var ett par dagar sedan, och jag har varit väldigt öm i armen sedan dess. Kan inte lyfta tekokaren, har jag märkt, den är för tung. Armvecket pryds nu av ett blåmärke i storlek Europa, som idag övergått från stormigt lila till sjukligt grönt... Känner mig inte som världens tjusigaste, precis.
 |
| Dålig bildkvalité, men färgen är i stil med en walesisk grön drake |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar