lördag 10 januari 2015

Till London på 2 minuter

4 januari 2015

Eller, njäe, inte riktigt. Snarare till London på tre timmar, i vanliga fall. Idag... Idag tog det lite längre tid.

Jag sade hejdå till allting hemma och hoppade på tåget som tog mig ner till Köpenhamns lufthavn. Genom security, hitta en smörgås, till rätt gate. Vänta på att få gå ombord på planet, och redan där blev vi en halvtimme sena. Väl ombord på planet lyfte vi inte förrän ungefär en timme efter utsatt avgångstid. Jag hade dock redan försäkrat mig om att alla väskor var med, och hade musik i öronen, och en ny, uppslagen bok i knäet. Jag var alltså för tillfället ganska tillfreds med livet.

Ett officiellt tack till all flygplatspersonal som lastar på rätt väskor på rätt flyg

Jag började läsa min bok på planet innan vi lyfte

När vi varit uppe i luften i nästan två timmar började kaptenen prata över högtalarna, och lät oss veta att det rådde dåliga väderförhållanden över Gatwick. Han var tvungen att köra på begränsad hastighet, och var inte helt säker på att han skulle få tillåtelse att landa. Jag återgick till min bok.

Ett litet tag senare krasslade det till i högtalarsystemet igen, och vi fick vet att vi behövde landa i Bournemouth för att tanka flygplanet. "Vi ber om ursäkt för förseningen, men vi ska snart vara i luften och på väg till London igen" kom försäkringen.

När vi landat i Bournemouth blev dock kaptenen tvungen att erkänna att han inte var tillåten att flyga mer, då vi använt upp alla minuter flygtid för det planet på en och samma resa. Det finns lagar om den saken. Han lovade att ersättningsbussar skulle framkallas och ta oss från Bournemouth till Gatwick. Vid det här laget var klockan ungefär nio på kvällen, två timmar efter att jag skulle ha varit i Gatwick enligt den ursprungliga tiden.

Bournemouth ligger ungefär 108 miles/174 km från London i södra England...

Bussarna kom klockan tio, och jag var till allas förvåning fortfarande på ganska bra humör. Min bok räddade livet på mig, och jag fortsatte till och med att läsa trots att bussen gungade fram och tillbaka. Det enda dumma var att det inte fanns någonting att äta, och min blodsockernivå var i ett småkritiskt läge. Så snart vi kom fram till Gatwick styrde jag stegen in på flygplatsen och till närmaste mataffär, och hittade en liten potatissallad. Jag köpte tågbiljett och väntade ute på den kyliga perrongen, och fortsatte läsa min bok.

När tåget rullade in i centrala London, Victoria station, läste jag ut min bok. Jag vill ta det här tillfället att tacka Stephanie Perkins för att hon skrivit Anna and the French Kiss, John Green för att han rekommenderade den i en video för säkert tre år sedan, mig själv för att jag kom ihåg det och önskade mig den i julklapp, och mina föräldrar som letade upp den och gav den till mig. Den höll inte bara mitt humör på en stadigt glad nivå under en alldeles för lång resa genom att bara vara en distraktion, den är också en väldigt välskriven YA novel. Romantik i Paris, vem kan säga nej? (Pappa, du räknas inte i det här fallet). Det är antagligen hög igenkänningsfaktor för många som läser den, men jag blev förvånad över hur nästan läskigt lik huvudpersonen är mig som person. En fantastisk bok vid helt rätt tillfälle.

Denna hjälte rekommenderas varmt

Jag fick stå i kö en stund för att haffa en taxi, men kom till slut hem klockan tre på morgonen. Jag stånkade upp med min tunga väska till mitt rum, och kraschade i allmänt gracelös fashion på min säng. Trots den långa resan var jag väldigt glad att vara tillbaka, att jag satt och lyckligt log för mig själv i baksätet på taxin. Och det flöt faktiskt på ganska bra från Norweigan Air Shuttles håll också. Och, viktigast av allt - jag hade ju musik och min bok.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar