Jobbigt jobb

17 januari 2015 

Idag tvingade jag mig själv att ha sovmorgon. Jag vaknade vid åtta, men hade inte satt mitt alarm förrän vid tio, och jag övertygade mig själv att somna om. Jag har varit överdrivet trött på sistone, och det är helg. Dessutom var jag väl medveten om faktumet att jag skulle komma att jobba hela kvällen.

Efter en sväng inne på stan för skojs skull kom jag tillbaka hem, och tog över med Nuss-Nuss vid fyra. Både Värdmamma och Värdpappa hade ett gig ikväll till sent in på natten (hon är nu halv tolv och jag har precis hört dem komma hem). Nuss-Nuss var slutkörd så vi tog en promenad. En lång promenad. Ute i kylan, för det har blivit kallt i England. Jag frös. Noah viftade med fötterna. Jag var trött. Noah pekade på fåglar. Jag sade åt Noah att han gärna fick sova lite, om han ville. Noah blundade inte en enda gång. Jag gick hem.

Han hade varit kinkig även tidigare på dagen, och var så en del nu med. Vägrade stanna inne i lekrummet, för det är ju så mycket roligare att peta på barngrinden vid trappan, vägrade lyssna på mina "neeej" och annat festligt. När jag skulle fixa middag åt honom mutade jag honom med russin och barnprogram så att han åtminstone skulle sitta fint i stolen vid bordet. Det är ju i alla fall lördag.

Vi lekte lite mer med brum-brum (bilar) och dets och tuft-tuft (tåg) innan det blev läggdags. Det fungerade förvånansvärt bra: blöjbyte, tandborstning, läsning av saga, och drickning av mjölk. Efter att ha rapat ordentligt var Noah ganska glad att krama sina gosedjur, och somnade ganska så på en gång. Jag har dejtat monitorn sedan dess och lyckats ganska bra att inte tänka på det femtimmars körrep och följande körfest jag missar ikväll. Jag har börjat läsa Nick Hornbys A Long Way Down, som handlar om folk som vill ta självmord. Jag har haft det så trevligt så!

(Jag är faktiskt inte riktigt så sarkastisk som jag får det att låta, det är bara roligt att skriva så. Nussa gosade en del innan han somnade, så allt är förlåtet. Jag missar visserligen körrepet, men mitt öra är fortfarande knäppt, så jag skulle nog inte kunnat sjunga ändå. Och självmordsromanen har en mörk humor som faktiskt är ganska tilltalande. Den passar framför allt bra på tunnelbanan, har jag märkt).